Jag tycker att det är viktigt att skriva av sig.
och jag tycker det är viktigt att personen som läser int tar åt sig utan har lust att läsa vad jag har att berätta eller skiva om hur jag tycker. Det här handlar om mig och hur illa jag ser på världen. Varför orden kommer ut på det är viset är för att i skrivandet har jag lärt mig att beskriva de känslor som jag så sällan visar.
Jag fick hör för två år sedan att jag pratar med hela min kropp och väldigt med mitt ansikte.
men vad jag känner nu så är jag uttryckslös och ganska tråkig.
Jag gör hällre i ordning hemma och håller mig för mig själv.
Jag har blivit mer folkskygg än tidigare.
Det känns som om jag gör fel när jag kramar folk jag halv-känner.
Ja, alltså de som jag inte är bästis med (inte många men har någon).
Jag behöver prata med alla jag ser.
P jobbet vill jag gärna lyssna på folk men behöver säga det som jag måste.
Jag kan inte bara vara tyst. På jobbet vräker jag ur mig allt.
Gästerna år gärna veta att jag har gått på långpromenad i solen.
Hemma kommer det som en vägg. jag pratar om dagen. det liksom är som att skriva här.
Det är inte alltid man får någon respons, man vet inte ens om någon lyssnar läser eller har hört lite grann.
Man bara har gjort det.
Kanske helt meningslöst men det känns oftast bättre.
Oftast .
Idag är det lite knepigare.
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Ska man ringa någon, shär sent?
Alla firar säket halloween som man ska, men pumpor bål och läskiga klädnader.
Eller kanske har 21 årskalas.
Förlåt jag har blivit en tyst tjej.
Jag är spontan som attan!
Bryr mig en massa, men jag glömmer.
Jag glömmer en massa.
Jag är så tankspridd och jag skämms.
Jag borde ta det mer lugnt. snöa ner mig.
Jag vet inte vad jag behöver göra.
Komma bort från datorns alla glada utsidor , skämt och glädje som inte alltd finns, är det fejk ?
Jag ska måla en tavla till pappa.
Pappa ska få min tavla. OM den blir bra!
3 kommentar(er)
