Mimmi

 

 

Det är frost ute på nätterna.
Det är kallt så att jag sitter med filt vid tvn på kvällarna.
Tänder ljus och dricker te.

 

Imorgon börjar oktober.
Det sista av hösten kommer att leva nu.
Sen är det åter igen vinter.

Jag är egentligen inte deppig över det, för sommaren har varit underbar!

 

Den här månaden kommer jag att hålla igen på allt gottit.
Det är verkligen viktigt att jag få ordning på mig själv igen.
Det kommer att bli tufft. Men jag måste. Känner inte längre för att titta mig i spegeln förutom ibland i fejjan då jag inte är full med plitor och fula finnar.

 

 

Folk är sjuka, folk är arbetslösa..
Det är jobbigt för mig.
Det syns inte alltid, men det finns där runt omkring mig och alla er andra.

 

Jag vill att det ska vara bättre än vad det är.
Jag vill kunna krama mamma och säga att det går bra.
Jag vill kunna krama pappa och säga att han är bäst

Jag vill kunna krama mina föräldrar jämt och säga att jag älskar dom.

Jag vill att vi ska vara nära varandra.

 

Jag saknar Rilles familj, vi är alldeles för sällan.
När jag åker till Värmland är jag egoistisk och tänker ofta på mig själv och vad jag vill göra.
Jag har ju världens goaste familj som verkligen vill umgosas och hitta på saker, så jag lockas mer av det än att umgås med min nya familj.

 

Det är hemskt att inte behöva gå upp för att jag har ingenting planerat.
Det är jobbigt att behöva åka till stan/shoppingcenter bara för att vistas bland folk.
Inte ens folk jag känner. Ingen som säger hej eller kramas.
Det är konstigt att vara en människa utan umgängeskrets i en stad som det bor över 140 000 människor.
Jag har bott i staden i 5 år.

Men jag kan vägarna vart gatorna går.
Jag vet vart det är fina hus, jag vet vart man inte ska gå och vart man ska gå.

 

 

Typ så känner jag nu.